Stod i köket på verkstan med en kopp värmande te i handen. Jag kände igen tonerna som kom mot mig ur den gamla radion, men vad var det för något? Till slut trillade poletten ner och jag kände igen musiken, det var som att kastas tillbaka till 80-talet. Med hög röst sjöng Joey Tempest ”Carrie, carrie” för mig via en lettisk radiostation. Jag kom ihåg hur jag brukade gråta till den sången, som jag då tyckte var något av det vackraste som skapats. Nu, 20 år senare, spelade ett leende på mina läppar och jag blev bara glad. Det var som en liten personlig hälsning från Sverige till mig.
Mina stora skålar hade tyvärr inte alls torkat så mycket som jag hoppats så jag erbjöd mig att hjälpa Marta med putsning av hennes produktion. Hon tog tacksamt emot min hjälp och vi småpratade och hade mycket trevligt. Jag blev bjuden på någon sorts bönröra och en riktigt god kopp kaffe importerat från Kilimanjaro. Underbart starkt och gott.
Om tiden fram till strömavbrottet segade sig fram en aning så har tiden, efter det att strömmen kom tillbaka, gått betydligt snabbare. Kvällarna känns inte alls särskilt långa längre, jag har fullt upp med att jobba med min presentation och läsa fantastiska böcker. Just nu läser jag ”Shantaram” av Gregory David Roberts, den är underbar.
//J
När jag kom till verkstan i morse (fredag 2/12) undrade Ingrida om jag kunde tänka mig att vara lite flexibel. Absolut sa jag. Det visade sig nämligen att ugnsöppningen som jag egentligen skulle få bevittna på lördag hade blivit flyttad till idag. Som vanligt hade jag allt jag behövde i min kära ryggsäck så jag slängde mig på bussen till Riga med instruktioner att gå ut från busstationen och leta efter en vit liten buss. Vet ni hur många små vita bussar det finns utanför busstationen i Riga? Det visste inte jag heller. Till slut tog jag motvilligt (det kostar en hel del) upp min mobil och ringde numret jag fått av Ingrida. Det visade sig att just denna vita buss stod parkerad utanför fiskmarknaden så jag promenerade raskt dit i regnet och hoppade glatt in i bussen. Efter dryga milen var vi framme vid Svilpaunieku Bazars (www.svilpo.lv) och där var de redan igång med att hugga sig in i ugnen, man murar nämligen igen den under själva bränningen. Ugnen kommer upp i en temperatur runt 1200 grader och man eldar från två håll. Precis som med en elektrisk ugn måste man vara väldigt försiktig med temperaturstegringen i början av processen. Denna gång hade de inte riktigt lyckats med det och var lite oroliga då de hört en del explosioner. Vi hjäpte alla till med att langa de färdigbrända keramiska föremålen ur ugnen, en riktigt värmande syssla i det sura vädret. Ett ganska stort antal föremål hade tyvärr gått sönder, men summa summarum så verkade de ändå vara ganska nöjda med ugnen. Deras specialité var lerduvor i olika storlekar med underbara trolska toner.
Innan jag gav mig av fick jag testa deras ”magiska drejskiva”. Ett gammalt symaskinsstativ ihopkopplat med en kavalett blev till en trampdriven liten drejskiva. Jag fick testa den med lite akrylfärger och lyckades helt omedvetet producera en riktig Sverige-kopp.
//J
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar