Hörsch e bra, hörsch e bra?

Nu börjar vi snart resan mot flygplatsen och Sverige. Sista dagens presentationer gick bra för alla inblandade och jag tror att publiken tyckte detsamma. Det känns tråkigt att säga hej då till alla nyfunna vänner men samtidigt är det ju underbart att vi funnit varandra och jag är helt övertygad om att vi kommer att fortsätta hålla kontakten.
Hem till Sverige, familjen och julen, det blir mysigt. Jag kommer snart!!

//J

Slutet

 Näst sista dagen, imorgon åker vi hem. Vilken månad jag har upplevt, vilket äventyr, så många nya vänner. Jag har lärt mig så mycket och på något sätt fått en inblick i en annan värld. Vi har det väldigt bra i Sverige, det visste jag redan, men kanske inte riktigt i vilken utsträckning. Men trots en ganska utbredd fattigdom, hög arbetslöshet och instabilitet i vardagen finns en levnadsglädje, kreativitet och framtidstro i Lettland som jag imponeras av och verkligen beundrar. I Sverige har vi nog lite för lätt för att tänka att andra ska ordna saker åt oss än att faktiskt ta tag i dem själva.

Efter lunch fick vi idag en guidad tur i Riga. Vi fick se blandad arkitektur från Art Noveau till Stalin-byggnader uppblandat med lite Rokoko och medeltida byggnader. Under turen fick vi också se mycket traditionellt konsthantverk och lite modern konst. Det är alltid lika spännande att höra på en guide. Trots att jag redan hade sett många av byggnaderna vi besökte så blir det så mycket mer levande när man hör historien bakom.

.

På eftermiddagen presenterade vi alla våra projekt och imorgon ska några av oss presentera inför en större publik. Det känns roligt att vara utvald samtidigt som jag känner att mitt bränsle nästan håller på att ta slut och det vore skönt att bara äntligen få slappna av. Men efter lite sömn känns det säkert bättre och jag kan ta tag i presentationen igen. Tänk, imorgon kväll somnar jag i min egen säng med min egen lilla familj, bara det gör att hela världen känns underbar.

//J

Kubiskt tätpackat

 Det har nu blåst ordentligt i två dagar och det har fallit både regn och snö, dock har strömmen lyst med sin närvaro. Inför ovädret som skulle komma hade jag dock laddat all elektronisk utrustning, duschat och tvättat håret (viktigt i nödläge), spolat upp vatten i en hink för toaletten och dricksvatten i en stor behållare. Något som alltså visade sig onödigt, men jag känner mig ändå lite nöjd över min nyligen inlärda ”överlevnadsinstinkt”.

Jag håller precis på att packa ihop och som vanligt så har den medtagna packningen på något oförklarligt sätt svällt. For you Mattias: Kan det bero på att det är en annan fuktighet här? Resväskan, ryggan och till och med den lilla handväskan är så fulla att mobiltelefonen helt enkelt får åka i fickan. Jag tackar de högre makterna för att jag tog med ett ordentligt spännband till resväskan. Kanske börjar alla mina långa resor att äntligen ge utdelning i någon sorts erfarenhet. Hur som helst blev jag faktiskt tvungen att sätta knäet hårt mot väskan för att kunna stänga den ordentligt. Det måste vara alla de påsar som jag packat in leriga kläder, svettiga springarkläder och allmänt orena kläder i som tar så mycket extra utrymme. I övrigt är det faktiskt inte särskilt många nya prylar i väskan. Fast, den var ju rätt full av böcker redan i packningsskedet hemma i Sverige.

Som vanligt när man tittar tillbaka på exempelvis en resa eller en händelse så ter sig tiden mycket kortare än man faktiskt upplevde den. Det kanske är därför vi tycker att tiden går så fort, alla långa timmar krymper ihop i minnet och upptar inte ens en tredjedel, kanske ännu mindre, av den faktiska tiden.

Sakta men säkert närmar jag mig nu Sverige och min underbara familj.

//J 

PS 8-1, sjukt bra!! DS

Sova!

 Imorse vaknade jag faktiskt av väckarklockan och insåg att jag sovit som en stock. Min nattsömn har varit lite sisådär i min lilla stuga då jag ofta vaknat, direkt på helspänn, av okända ljud utifrån och sedan haft svårt att somna om. Men denna natt hade jag verkligen sovit ordentligt, och för mig, som älskar att sova, är det oerhört mycket värt. Jag tog en morgonpromenad och njöt av den klara kalla luften, soluppgången och fröken Frosts framfart över markerna.

Väl i verkstan var det redan eld i öppna spisen och det var skönt att komma in i värmen. Idag skulle Ingrida visa mig dels hur det traditionella sparkdrivna skivan fungerar och också berätta om sina resor till Japan och USA. Jag satte mig vid drejskivan och bokstavligen sparkade igång. Först ser man till att sparka igång rätt hastighet och sedan drejar man. Det var förstås lite svårt som det mesta man inte testat, men riktigt roligt. Tystnaden från denna drejskiva var underbar. För er som inte vet så kan drejskivor föra ett förfärligt ljud om de är på det humöret. Inte denna, alldeles tyst snurrade den lilla skivan av trä, på radion hördes vacker körmusik och det var något meditativt över arbetet. Jag producerade ett litet glögg-set och kunde riktigt känna hur gott det vore med glögg.

På eftermiddagen fick jag ont i huvudet och började frysa. Marta gav mig en rysk C-vitamin (vad den nu kan innehålla) och en kopp te. Hennes omtanke är verkligen värmande, och med teet i handen och ryggen mot elden kändes det faktiskt redan lite bättre.

Imorgon är det alltså sista dagen i verkstan. Jag tycker alltid att det är lite jobbigt att säga hej då (who doesn’t), men samtidigt ska det bli så skönt att komma hem. Jag har lärt mig så mycket och fått så mycket nya ideér, dessutom har jag fått lära känna ett helt gäng intressanta och vänliga människor. För det är jag väldigt glad. Ingrida berättade att en ny storm ska dra in över Lettland imorgon igen så jag håller alla mina tummar att vi får behålla strömmen. Det sista som överger en är ju hoppet.

//J

Kärlek

 Denna morgon vaknade jag med vetskapen om att Skellefte’ gått upp i serieledning, vilket naturligtvis spred lite guldskimmer över tillvaron. (Min kära morbror är pålitlig när det gäller hockey-rapportering via sms.) Dessutom indikerade lampan ute på bron med sitt klara sken att jag skulle få mitt morgonkaffe. Det var alltså med lätta steg, om än med något tunga ögonlock, som jag steg ur sängen och startade dagen.

Den vita snön från igår låg tyvärr inte kvar utan ett grått landskap bredde ut sig utanför mitt fönster. Det kändes dock att luften blivit betydligt kallare. Väl framme i verkstan gjorde jag det sista på mina skålar, jag putsade ytan och målade sedan sten-mönstret med grön engobe. Det färdiga resultatet kommer att gå i lite grå-grönt mot det svarta. Jag är faktiskt riktigt stolt över den allra största skålen och började fantisera om de underbara salladerna jag kommer att bjuda på ur den i framtiden. Känns faktiskt lite tråkigt att inte få se slutresultatet på mina alster förrän tidigast i juni. Det hade varit riktigt roligt om min tid här avslutats med en bränning. Fast det så klart varsch skulle jag ha lagt alla saker? 

Samtal från Sverige, små förkylda röster som längtar. Hjärtat känns styrkt i vetskap om att vi kommer att klara det och snart snart får vi kramas. 

//J 

Titta det snöar!

 Natten går tunga fjät och när jag vaknade var det en aning kallt i stugan och strömmen var borta igen. Lite sur vart jag allt, dels för att jag ville duscha och dels för att jag verkligen vill ha kaffe på morgonen. Men tur i oturen så skulle jag in till Riga (= kaffe) idag igen (det är ett himla flängande) då jag stämt möte med Alma som jobbar på galleriet Istaba. Det var ju där jag kikade in för dryga veckan sedan tillsammans med Vita. Då var det omhängning i galleriet så de hade inte riktigt tid för mina frågor men bad mig återkomma. Eftersom deras koncept var så intressant ville jag verkligen höra mer, och det fick jag idag. Jag frågade och Alma berättade grundligt om idén, om svårigheterna och möjligheterna. Grundaren ville skapa en mer avslappnad mötesplats för människor intresserade av konst och konsthantverk, både som utövare och konsumenter, än vanliga gallerier kanske gör. Så fort man kommer in känner man den gemytliga atmosfär som både personal, inredning och upplägg skapar. Jag hade en riktigt trevlig stund och innan vi skiljdes åt fick jag med mig vackra vykort från galleriet och fantastiska tändsticksaskar som minne.

Jag tog mig också en titt på Rigas porslinsmuseum och hittade riktigt annorlunda keramik i "det röda rummet". En meter-hög urna beställd av Stalin, dekorerade med just det Stalin och andra säkert viktiga gubbar. Två av dessa män hade dock, på order av Stalin, tålmodigt putsats bort. Det enda som återstod var deras konturer.

När jag till slut hoppade av bussen i mörkret såg jag att det snöade, visserligen väldigt blöt snö, men i alla fall snö. Jag älskar snö. Dessutom hade strömmen kommit åter. Nu ska jag duscha!

//J

Vild kreativitet

 Idag följde jag med Ingrida till Limbazi där hon håller i ett ”efter-skolan-program” i keramik. Huset, som alltså fungerar som ett sorts fritids för två olika skolor, erbjuder kurser i musik och sång, dans, teater, keramik, metall, läder, design och målning, ett hus sjudande av liv och kreativitet. De flesta barnen blev helt häpna när de insåg att jag nästan inte förstod ett enda ord av deras språk. När vi satte oss och började skulptera drakar, som var dagens tema, blev vi dock goda vänner helt utan ord. Leenden och uppmuntrande blickar räcker ganska långt. Dessutom var det några av barnen som börjat läsa engelska i skolan så vi kunde i alla fall byta några ord med varandra. En tjej kom helt sonika fram och kramade mig, då blir man glad i hjärtat. Hon kanske såg att jag saknade mina egna flickor och deras varma kramar.

Jag kan bara förundras över barns sätt att helt enkelt sätta igång och skapa. De verkar inte, som många av oss vuxna, vara rädda för att misslyckas utan börjar helt enkelt förutsättningslöst och bara gör. Innan dagen var slut fanns det en stor samling drakar av alla sorter, var och en helt unik i sitt slag, precis som de barn som skapat dem.

//J

Ledigt

 Efter en alldeles för kort natt (jag skyller på Shantaram, en på tok för bra bok) ringde klockan för uppstigning. Jag skulle ta bussen till Riga och träffa Jaana och Viktoria. Vi hade planerat lite kaffedrickande, strosande och museibesök. Jag läste hela vägen till Riga och var så inne i boken att chauffören hade kunnat köra till Indien utan att jag märkt något. På busstationen mötte jag mina nya vänner och vi beslöt att rikta in oss på kaffe direkt. Det blev även ett gräddberg med valnötter och tranbär till kaffet, som såg godare ut än det var även om de första tuggorna var ljuvliga.

I sakta mak strosade vi sedan mot det lettiska nationalmuseet, men på vägen stannade vi till vid den 100-åriga biografen –ett byggnadsverk helt i den anda som gällde i början av 1900-talet Art Noveau. Plötsligt kom två äldre människor fram till mig och frågade om jag inte kände igen dem. Efter lite letande i hårddisken hittade jag deras foto under mappen ”förra lördagens fest”. Världen är allt bra liten. Det visade sig att mannen jobbade på biografen och vi fick därför en privat liten visning av denna fantastiska byggnad. Tänk vilka fina människor det finns.

Därifrån gick vi vidare mot museets stora portar. Dörrarna var så tunga att jag verkligen fick ta i för att öppna dem och ni vet ju hur stark jag är! Vi spenderade flera timmar framför underbara målningar. Jag tyckte särskilt om målningarna från sent 1800-tal och framåt. Helt konst-utmattade åt vi lite middag innan jag tog bussen tillbaka till min lilla stuga.

Nu är Shantaram, efter 938 intensiva sidor, tyvärr slut och för mig återstår det nu bara en enda bok. Fast vid närmare eftertanke är det nog bra om jag koncentrerar mig lite på min kommande presentation än försvinner bort i böckernas värld. 

//J

Längtan

 Vaknade med huvudvärk och ville egentligen inte alls stiga upp idag. Jag tryckte på snooze några gånger innan jag till slut kapitulerade och tände lampan. Längtan efter mina älsklingar därhemma var alldeles för stor för att tänka positiva tankar. Det är precis som Magnus Tingsek sjunger “too many feelings at the same time, laughing, crying, loving loving”. Jag har det jätte bra här och lär mig massor, men ibland, som idag, ville jag bara gråta för att jag är på tok för långt ifrån dem jag älskar. Det finns ju egentligen inget som är mer värdefullt än att vara nära varandra.

Istället för att gå direkt till verkstan gick jag istället med värkande hjärta en lång promenad längs havet. Vågornas brus och solen, som överraskande sken denna dag, tröstade mig något och fick mig på bättre humör. En liten stuga vid strandkanten såg så rofylld ut och fick mig att tänka på framtiden och en gemensam dröm.

I verkstan var det redan full fart och jag sveptes med i arbetsglädjen och blev varm inombords av den härliga, pratglada Marta. Hon lagade en god lunch med ”griki”, någon typ av matvete kanske. Jag kunde inte riktigt känna igen kornen, men de smakade härligt nötigt och växte i Lettland. Jag jobbade koncentrerat med att dekorera mina skålar med ”sten-mönstret” som jag kallar det. Rätt som det var hade mörkret börjat lägga sig och jag fick, likt Askungen på bal, skynda mig iväg innan det skulle vara för sent. Nu ska jag läsa Shantaram och sedan sova gott.

//J

Två dagar i en

Stod i köket på verkstan med en kopp värmande te i handen. Jag kände igen tonerna som kom mot mig ur den gamla radion, men vad var det för något? Till slut trillade poletten ner och jag kände igen musiken, det var som att kastas tillbaka till 80-talet. Med hög röst sjöng Joey Tempest ”Carrie, carrie” för mig via en lettisk radiostation. Jag kom ihåg hur jag brukade gråta till den sången, som jag då tyckte var något av det vackraste som skapats. Nu, 20 år senare, spelade ett leende på mina läppar och jag blev bara glad. Det var som en liten personlig hälsning från Sverige till mig.

Mina stora skålar hade tyvärr inte alls torkat så mycket som jag hoppats så jag erbjöd mig att hjälpa Marta med putsning av hennes produktion. Hon tog tacksamt emot min hjälp och vi småpratade och hade mycket trevligt. Jag blev bjuden på någon sorts bönröra och en riktigt god kopp kaffe importerat från Kilimanjaro. Underbart starkt och gott.

Om tiden fram till strömavbrottet segade sig fram en aning så har tiden, efter det att strömmen kom tillbaka, gått betydligt snabbare. Kvällarna känns inte alls särskilt långa längre, jag har fullt upp med att jobba med min presentation och läsa fantastiska böcker. Just nu läser jag ”Shantaram” av Gregory David Roberts, den är underbar.

//J

När jag kom till verkstan i morse (fredag 2/12) undrade Ingrida om jag kunde tänka mig att vara lite flexibel. Absolut sa jag. Det visade sig nämligen att ugnsöppningen som jag egentligen skulle få bevittna på lördag hade blivit flyttad till idag. Som vanligt hade jag allt jag behövde i min kära ryggsäck så jag slängde mig på bussen till Riga med instruktioner att gå ut från busstationen och leta efter en vit liten buss. Vet ni hur många små vita bussar det finns utanför busstationen i Riga? Det visste inte jag heller. Till slut tog jag motvilligt (det kostar en hel del) upp min mobil och ringde numret jag fått av Ingrida. Det visade sig att just denna vita buss stod parkerad utanför fiskmarknaden så jag promenerade raskt dit i regnet och hoppade glatt in i bussen. Efter dryga milen var vi framme vid Svilpaunieku Bazars (www.svilpo.lv) och där var de redan igång med att hugga sig in i ugnen, man murar nämligen igen den under själva bränningen. Ugnen kommer upp i en temperatur runt 1200 grader och man eldar från två håll. Precis som med en elektrisk ugn måste man vara väldigt försiktig med temperaturstegringen i början av processen. Denna gång hade de inte riktigt lyckats med det och var lite oroliga då de hört en del explosioner. Vi hjäpte alla till med att langa de färdigbrända keramiska föremålen ur ugnen, en riktigt värmande syssla i det sura vädret. Ett ganska stort antal föremål hade tyvärr gått sönder, men summa summarum så verkade de ändå vara ganska nöjda med ugnen. Deras specialité var lerduvor i olika storlekar med underbara trolska toner.

Innan jag gav mig av fick jag testa deras ”magiska drejskiva”. Ett gammalt symaskinsstativ ihopkopplat med en kavalett blev till en trampdriven liten drejskiva. Jag fick testa den med lite akrylfärger och lyckades helt omedvetet producera en riktig Sverige-kopp.

//J

Varsch är jag?

 Jag insåg idag att jag kanske inte riktigt beskrivit vart i Lettland jag håller till. Det har väl inte undgått någon som följt mitt skrivande att jag bor ute på landet väldigt nära havet. Verkstan ligger i Dunte och dit har jag ungefär 20 minuters gångavstånd. Större delen av min promenad går via en liten skogsväg som går parallellt med ”stor-vägen”. Det tar dryga timmen att köra in till Riga (söderut) och om jag inte är felinformerad så är det ungefär samma avstånd (lite plus) norrut till Estländska gränsen.

Tillbaka till leran, skålar, stora skålar vill jag göra. Idag satte jag mig ner för att öva, först i lite mindre skala och sedan större än jag någonsin prövat förut. Så fantastiskt roligt jag hade. Leran stänkte både hit och dit. Katterna försökte förgäves pocka på min uppmärksamhet, men jag var inte kontaktbar. Jag börjar gilla den ”märkliga” drejskivan som, nu när jag vant mig, ger mig mycket mer valmöjligheter än min vanliga drejskiva. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men den känns mjukare i rörelsen oavsett hastighet, men kanske särskilt när det krävs långsam snurr. Till slut hade jag drejat två stora skålar, större än jag någonsin drejat förut. Jaaa!

//J

PS Imorse när jag var ute och sprang trodde jag verkligen för en hundradels sekund att jag såg en björn. Håret reste sig på hela kroppen och jag tvärstannade, livrädd… men det var en häst, en helt vanlig betande häst. Snacka om att osäkerhet kan leda till att man ser världen ur ett rädslans perspektiv (eller Synsam, när kan jag komma?). DS

Avstånd, riktning och karta

Vägen till verkstan

Min största någonsin, 35 cm i diameter och 17 cm hög!