Inspiration

Efter att ha gått igenom dagens ganska stora mängd foton tycker jag mig se ett sammanhängande mönster. Jag tog strandrundan till verkstan och njöt i fulla drag av ljudet, känslan och lukten av havet. Stranden var alldeles öde och förutom några skränande måsar var jag helt ensam. Så annorlunda ensamhet kan kännas. Instängd av det omgivande mörkret på kvällen är det inte en helt angenäm känsla, men på stranden i vinden känns det härligt. Jag hittade en massa fina stenar som jag till slut blev tvungen att lämna då jag insåg att jag aldrig skulle kunna ta med mig dem hem i min redan överfyllda resväska. Jag känner till några fina fina tjejer där hemma som skulle älska stranden här. Saknad, kärlek. Stenarna på stranden bildade spännande mönster, som små runda levande celler.

Väl framme vid verkstan kunde man nästan ana solen bakom de grå molnen så jag tog tillfället i akt och passade på att fota lite i Ingridas galleri. Det ligger i en lada ute på gården och även om jag länge velat fota har jag inte riktigt fått till det med ljuset. Min kamera är inte särskilt pålitlig inomhus och har på sistone allt som oftast strejkat vad det gäller blixt. Jag vet inte om jag kan säga att jag var särskilt framgångsrik denna dag heller, men det fanns ändå något litet. När jag senare tittade igenom dagens bilder såg jag ett sammanhang och kanske en förklaring till varför jag är så berörd av Ingridas keramik. Tekniken som Ingrida arbetar så mycket med, där hon gör små gropar i leran och låter de små groparna bygga upp mönster, är som stenarna på stranden. Den svarta ytan på hennes färdigbrända keramik är matt och len precis som en sten noggrant polerad av havet.

//J