Människor

 Jag har alltid trott att jag nog skulle gilla att bo i ett litet hus på landet, den tanken måste jag nog ompröva. Idag kände jag hur underbart det var att ha en massa människor runt omkring sig. 
Marta skulle ha en liten utställning/workshop inne i Riga och jag var inbjuden att följa med. Det kändes underbart redan när vi stannade vid ett stort köpcenter i utkanten av Riga. Jag som vanligtvis inte är särskilt förtjust i konceptet köpcenter, men idag var det som att äntligen få in ny luft i lungorna. Mitt boende är egentligen bara bra och värdfolket väldigt fina människor, men eftersom att det kompakta November-mörkret lägger sig redan vid 17 blir kvällarna (utan internet) ganska långa. Jag har förstås en hel del att göra med projektet och ett halvt bibliotek med mig, men jag känner mig ändå lite instängd i min stuga. Det skulle förstås inte vara samma sak om våren vore här. Då kunde jag gå ner till havet och äta min medhavda middag eller bara strosa omkring i skogen.

Hur som helst var vi alltså i Riga och Marta visade sig vara en fantastisk guide i allt från vilket bröd man ska köpa till vilka stadsdelar i Riga som är mysigast. Vi anlände till den lokal som skulle inhysa kvällens event, en svart liten byggnad bredvid det stora operahuset. Det lilla svarta huset är ett arkitektprojekt för mobila hus och var i sitt ursprungliga skick tänkt som ett mobilt sommarhus. Nu ingick huset i ett projekt för att presentera och marknadsföra, olika inhemska konstnärer och konsthantverkare för Rigas turister. Lokalen var inte särskilt stor, men hade en sådan takrymd att känslan ändå var luftig. Grundarna av projektet ville gärna behålla den nuvarande platsen, men det var alltså möjligt att flytta runt huset i Riga.

Workshopen var lyckad och många tog sig tid att stanna upp och sätta händerna i lera. Tänk ändå vilket fantastiskt material lera är. Alla människor kan göra något med lera utan någon som helst tidigare erfarenhet av materialet. Samtidigt kan man jobba intensivt med lera hela livet utan att bemästra den helt. Det finns alltid oändligt med möjligheter!

Jag tog bussen hem till min stuga (ungefär 1,5 timmar) och hjälp så mörkt det var att gå de kanske 300 metrarna från busshållplatsen till stugan. Jag håller på och tjatar om mörkret, men jag tror aldrig jag varit med om att det varit så mörkt någonstans förut. Kanske känns också mörkret mer kompakt när det är ett okänt mörker.

//J