Hörsch e bra, hörsch e bra?

Nu börjar vi snart resan mot flygplatsen och Sverige. Sista dagens presentationer gick bra för alla inblandade och jag tror att publiken tyckte detsamma. Det känns tråkigt att säga hej då till alla nyfunna vänner men samtidigt är det ju underbart att vi funnit varandra och jag är helt övertygad om att vi kommer att fortsätta hålla kontakten.
Hem till Sverige, familjen och julen, det blir mysigt. Jag kommer snart!!

//J

Slutet

 Näst sista dagen, imorgon åker vi hem. Vilken månad jag har upplevt, vilket äventyr, så många nya vänner. Jag har lärt mig så mycket och på något sätt fått en inblick i en annan värld. Vi har det väldigt bra i Sverige, det visste jag redan, men kanske inte riktigt i vilken utsträckning. Men trots en ganska utbredd fattigdom, hög arbetslöshet och instabilitet i vardagen finns en levnadsglädje, kreativitet och framtidstro i Lettland som jag imponeras av och verkligen beundrar. I Sverige har vi nog lite för lätt för att tänka att andra ska ordna saker åt oss än att faktiskt ta tag i dem själva.

Efter lunch fick vi idag en guidad tur i Riga. Vi fick se blandad arkitektur från Art Noveau till Stalin-byggnader uppblandat med lite Rokoko och medeltida byggnader. Under turen fick vi också se mycket traditionellt konsthantverk och lite modern konst. Det är alltid lika spännande att höra på en guide. Trots att jag redan hade sett många av byggnaderna vi besökte så blir det så mycket mer levande när man hör historien bakom.

.

På eftermiddagen presenterade vi alla våra projekt och imorgon ska några av oss presentera inför en större publik. Det känns roligt att vara utvald samtidigt som jag känner att mitt bränsle nästan håller på att ta slut och det vore skönt att bara äntligen få slappna av. Men efter lite sömn känns det säkert bättre och jag kan ta tag i presentationen igen. Tänk, imorgon kväll somnar jag i min egen säng med min egen lilla familj, bara det gör att hela världen känns underbar.

//J

Kubiskt tätpackat

 Det har nu blåst ordentligt i två dagar och det har fallit både regn och snö, dock har strömmen lyst med sin närvaro. Inför ovädret som skulle komma hade jag dock laddat all elektronisk utrustning, duschat och tvättat håret (viktigt i nödläge), spolat upp vatten i en hink för toaletten och dricksvatten i en stor behållare. Något som alltså visade sig onödigt, men jag känner mig ändå lite nöjd över min nyligen inlärda ”överlevnadsinstinkt”.

Jag håller precis på att packa ihop och som vanligt så har den medtagna packningen på något oförklarligt sätt svällt. For you Mattias: Kan det bero på att det är en annan fuktighet här? Resväskan, ryggan och till och med den lilla handväskan är så fulla att mobiltelefonen helt enkelt får åka i fickan. Jag tackar de högre makterna för att jag tog med ett ordentligt spännband till resväskan. Kanske börjar alla mina långa resor att äntligen ge utdelning i någon sorts erfarenhet. Hur som helst blev jag faktiskt tvungen att sätta knäet hårt mot väskan för att kunna stänga den ordentligt. Det måste vara alla de påsar som jag packat in leriga kläder, svettiga springarkläder och allmänt orena kläder i som tar så mycket extra utrymme. I övrigt är det faktiskt inte särskilt många nya prylar i väskan. Fast, den var ju rätt full av böcker redan i packningsskedet hemma i Sverige.

Som vanligt när man tittar tillbaka på exempelvis en resa eller en händelse så ter sig tiden mycket kortare än man faktiskt upplevde den. Det kanske är därför vi tycker att tiden går så fort, alla långa timmar krymper ihop i minnet och upptar inte ens en tredjedel, kanske ännu mindre, av den faktiska tiden.

Sakta men säkert närmar jag mig nu Sverige och min underbara familj.

//J 

PS 8-1, sjukt bra!! DS

Sova!

 Imorse vaknade jag faktiskt av väckarklockan och insåg att jag sovit som en stock. Min nattsömn har varit lite sisådär i min lilla stuga då jag ofta vaknat, direkt på helspänn, av okända ljud utifrån och sedan haft svårt att somna om. Men denna natt hade jag verkligen sovit ordentligt, och för mig, som älskar att sova, är det oerhört mycket värt. Jag tog en morgonpromenad och njöt av den klara kalla luften, soluppgången och fröken Frosts framfart över markerna.

Väl i verkstan var det redan eld i öppna spisen och det var skönt att komma in i värmen. Idag skulle Ingrida visa mig dels hur det traditionella sparkdrivna skivan fungerar och också berätta om sina resor till Japan och USA. Jag satte mig vid drejskivan och bokstavligen sparkade igång. Först ser man till att sparka igång rätt hastighet och sedan drejar man. Det var förstås lite svårt som det mesta man inte testat, men riktigt roligt. Tystnaden från denna drejskiva var underbar. För er som inte vet så kan drejskivor föra ett förfärligt ljud om de är på det humöret. Inte denna, alldeles tyst snurrade den lilla skivan av trä, på radion hördes vacker körmusik och det var något meditativt över arbetet. Jag producerade ett litet glögg-set och kunde riktigt känna hur gott det vore med glögg.

På eftermiddagen fick jag ont i huvudet och började frysa. Marta gav mig en rysk C-vitamin (vad den nu kan innehålla) och en kopp te. Hennes omtanke är verkligen värmande, och med teet i handen och ryggen mot elden kändes det faktiskt redan lite bättre.

Imorgon är det alltså sista dagen i verkstan. Jag tycker alltid att det är lite jobbigt att säga hej då (who doesn’t), men samtidigt ska det bli så skönt att komma hem. Jag har lärt mig så mycket och fått så mycket nya ideér, dessutom har jag fått lära känna ett helt gäng intressanta och vänliga människor. För det är jag väldigt glad. Ingrida berättade att en ny storm ska dra in över Lettland imorgon igen så jag håller alla mina tummar att vi får behålla strömmen. Det sista som överger en är ju hoppet.

//J

Kärlek

 Denna morgon vaknade jag med vetskapen om att Skellefte’ gått upp i serieledning, vilket naturligtvis spred lite guldskimmer över tillvaron. (Min kära morbror är pålitlig när det gäller hockey-rapportering via sms.) Dessutom indikerade lampan ute på bron med sitt klara sken att jag skulle få mitt morgonkaffe. Det var alltså med lätta steg, om än med något tunga ögonlock, som jag steg ur sängen och startade dagen.

Den vita snön från igår låg tyvärr inte kvar utan ett grått landskap bredde ut sig utanför mitt fönster. Det kändes dock att luften blivit betydligt kallare. Väl framme i verkstan gjorde jag det sista på mina skålar, jag putsade ytan och målade sedan sten-mönstret med grön engobe. Det färdiga resultatet kommer att gå i lite grå-grönt mot det svarta. Jag är faktiskt riktigt stolt över den allra största skålen och började fantisera om de underbara salladerna jag kommer att bjuda på ur den i framtiden. Känns faktiskt lite tråkigt att inte få se slutresultatet på mina alster förrän tidigast i juni. Det hade varit riktigt roligt om min tid här avslutats med en bränning. Fast det så klart varsch skulle jag ha lagt alla saker? 

Samtal från Sverige, små förkylda röster som längtar. Hjärtat känns styrkt i vetskap om att vi kommer att klara det och snart snart får vi kramas. 

//J 

Titta det snöar!

 Natten går tunga fjät och när jag vaknade var det en aning kallt i stugan och strömmen var borta igen. Lite sur vart jag allt, dels för att jag ville duscha och dels för att jag verkligen vill ha kaffe på morgonen. Men tur i oturen så skulle jag in till Riga (= kaffe) idag igen (det är ett himla flängande) då jag stämt möte med Alma som jobbar på galleriet Istaba. Det var ju där jag kikade in för dryga veckan sedan tillsammans med Vita. Då var det omhängning i galleriet så de hade inte riktigt tid för mina frågor men bad mig återkomma. Eftersom deras koncept var så intressant ville jag verkligen höra mer, och det fick jag idag. Jag frågade och Alma berättade grundligt om idén, om svårigheterna och möjligheterna. Grundaren ville skapa en mer avslappnad mötesplats för människor intresserade av konst och konsthantverk, både som utövare och konsumenter, än vanliga gallerier kanske gör. Så fort man kommer in känner man den gemytliga atmosfär som både personal, inredning och upplägg skapar. Jag hade en riktigt trevlig stund och innan vi skiljdes åt fick jag med mig vackra vykort från galleriet och fantastiska tändsticksaskar som minne.

Jag tog mig också en titt på Rigas porslinsmuseum och hittade riktigt annorlunda keramik i "det röda rummet". En meter-hög urna beställd av Stalin, dekorerade med just det Stalin och andra säkert viktiga gubbar. Två av dessa män hade dock, på order av Stalin, tålmodigt putsats bort. Det enda som återstod var deras konturer.

När jag till slut hoppade av bussen i mörkret såg jag att det snöade, visserligen väldigt blöt snö, men i alla fall snö. Jag älskar snö. Dessutom hade strömmen kommit åter. Nu ska jag duscha!

//J

Vild kreativitet

 Idag följde jag med Ingrida till Limbazi där hon håller i ett ”efter-skolan-program” i keramik. Huset, som alltså fungerar som ett sorts fritids för två olika skolor, erbjuder kurser i musik och sång, dans, teater, keramik, metall, läder, design och målning, ett hus sjudande av liv och kreativitet. De flesta barnen blev helt häpna när de insåg att jag nästan inte förstod ett enda ord av deras språk. När vi satte oss och började skulptera drakar, som var dagens tema, blev vi dock goda vänner helt utan ord. Leenden och uppmuntrande blickar räcker ganska långt. Dessutom var det några av barnen som börjat läsa engelska i skolan så vi kunde i alla fall byta några ord med varandra. En tjej kom helt sonika fram och kramade mig, då blir man glad i hjärtat. Hon kanske såg att jag saknade mina egna flickor och deras varma kramar.

Jag kan bara förundras över barns sätt att helt enkelt sätta igång och skapa. De verkar inte, som många av oss vuxna, vara rädda för att misslyckas utan börjar helt enkelt förutsättningslöst och bara gör. Innan dagen var slut fanns det en stor samling drakar av alla sorter, var och en helt unik i sitt slag, precis som de barn som skapat dem.

//J