Inspiration

Efter att ha gått igenom dagens ganska stora mängd foton tycker jag mig se ett sammanhängande mönster. Jag tog strandrundan till verkstan och njöt i fulla drag av ljudet, känslan och lukten av havet. Stranden var alldeles öde och förutom några skränande måsar var jag helt ensam. Så annorlunda ensamhet kan kännas. Instängd av det omgivande mörkret på kvällen är det inte en helt angenäm känsla, men på stranden i vinden känns det härligt. Jag hittade en massa fina stenar som jag till slut blev tvungen att lämna då jag insåg att jag aldrig skulle kunna ta med mig dem hem i min redan överfyllda resväska. Jag känner till några fina fina tjejer där hemma som skulle älska stranden här. Saknad, kärlek. Stenarna på stranden bildade spännande mönster, som små runda levande celler.

Väl framme vid verkstan kunde man nästan ana solen bakom de grå molnen så jag tog tillfället i akt och passade på att fota lite i Ingridas galleri. Det ligger i en lada ute på gården och även om jag länge velat fota har jag inte riktigt fått till det med ljuset. Min kamera är inte särskilt pålitlig inomhus och har på sistone allt som oftast strejkat vad det gäller blixt. Jag vet inte om jag kan säga att jag var särskilt framgångsrik denna dag heller, men det fanns ändå något litet. När jag senare tittade igenom dagens bilder såg jag ett sammanhang och kanske en förklaring till varför jag är så berörd av Ingridas keramik. Tekniken som Ingrida arbetar så mycket med, där hon gör små gropar i leran och låter de små groparna bygga upp mönster, är som stenarna på stranden. Den svarta ytan på hennes färdigbrända keramik är matt och len precis som en sten noggrant polerad av havet.

//J

Riga

 Efter en stormig natt, utan fler strömavbrott, vaknade jag till ljudet av grenar som skrapade mot rutan. Det fanns inget varmvatten i kranen, men så fort jag fått i mig en riktig go-kopp kaffe kändes livet mycket bättre. Idag skulle jag in till Riga för att träffa en av mina två projektcoacher. Varje deltagande student har blivit tilldelad två coacher, en från sitt hemland och en från värdlandet, som hjälp och stöd både i projektet och i det nya landet. Jag har fått två oerhört inspirerande och stöttande kvinnor i min ringhörna och skulle alltså idag träffa den ena.

Det blåste ordentlig motvind när jag stretade mot busshållplatsen och jag såg jag flera träd som dukat under i stormen. Bussen hade dock inga problem med vädret och kom precis i tid som vanligt. Jag är oerhört imponerad av att bussen verkar hålla tiden så exakt, trots att den kommer långväga ifrån och resan till Riga tar ungefär 1,5 timmar. (Att imponera på en svensk när det gäller punktlighet vill inte säga lite.)

Väl inne i Riga träffade jag min coach vid Frihetsmonumentet från 1935, en mycket vacker plats med grönområden på båda sidor. Tillsammans åkte vi till ”istaba” (www.istaba.lv), ett lite annorlunda, mycket levande, galleri som också inhyste en mysig liten restaurang och en konstshop. Jag gillade förstås konceptet och kände mig genast hemma. Efter en utsökt lunch bestående av lax och en massa smarriga tillbehör, styrde vi kosan mot en ”business incubator for creative industries”. Alltså en inkubator för företag inom konst och design. En av mina nyvunna vänner från BTP håller till där under sin praktik hos företaget ArtBag (www.artbagdesign.com). Tanken med en företagsinkubator  är att erbjuda hjälp till nystartade företag vad det gäller lokaler, administration, marknadsföring etc. Själva inkubatorn blir dessutom en väldigt stimulerande arbetsmiljö och det mynnar ofta ut i olika samarbeten. Oerhört spännande att få ta sig en titt.

Senare, ensam och till fots, på väg mot busstationen tror jag att jag blev kär i staden Riga, den var så vacker och levande. Min buss skulle gå 17.40, men jag blev hela tiden tvungen att gå en massa omvägar då jag såg så mycket som jag ville ta en närmare titt på. Jag fick helt enkelt ta 19-bussen istället. För att vara en tjej som "inte gillar storstäder" (ord tagna ur min egen mun) är jag vid närmare eftertanke ändå väldigt förtjust i ett flertal, Stockholm, Paris, New York, San Francisco och nu Riga. Kanske gillar jag storstäder i alla fall…Väl hemma i min lilla stuga kunde jag i alla fall konstatera att mörkret har sina fördelar, maken till stjärnhimmel var det länge sedan jag såg.

//J

1:a advent

Advent är mörker och kyla sjöng vi i skolan när jag var liten. Oj så rätt vi hade. Nu är det mörkt vill jag lova, stormen som hållit till i Sverige har nu kommit till Lettland och jag sitter nu här utan ström. Tack och lov hade jag laddat upp både mobil och dator så jag håller mig flytande ett tag. Kylan kommer väl också snart krypande då värmen i stugan är el-driven. Ingen verkar heller ha någon större förhoppning om att felet ska avhjälpas inom en snar framtid. Enda värme- och ljuskälla i min stuga är nu datorn och några värmeljus. Utan att överdriva kan jag säga att jag har lite hemlängtan… men, det som inte dödar, det härdar, är det inte så?

Imorse tog jag en ny väg till verkstan via stranden. Det var skönt att slippa den stora vägen med all tung trafik. Jag visste inte riktigt vart jag skulle vika av från stranden för att komma rätt mot verkstan, men jag visste ungefär hur länge jag skulle gå innan det började vara dags. Lyckades dock vika av lite för tidigt och hamnade på någons tomt, tack och lov en sommarstugetomt så jag klarade mig utan utskällning. Väl framme vid vägen stod det en stor skylt ”Privat” åt det håll jag just kommit ifrån. Promenaden tog väl ungefär en timme jämfört med den vanliga 20-minutaren, men den var ack så mycket trevligare. Jag hittade både fina stenar och lämningar av den mänskliga lekfullheten som så ofta kryper fram på stranden. Tänk vad man kan bygga av lite sand, några pinnar och lite sten. 

Min nya omgivning har börjat resultera i massor av nya ideér. Känner mig super-sugen att komma hem till min porslinslera och börja skapa.

Precis i skrivandets stund blev det plötsligt ljust igen, ren och skär lycka!

//J

Havet

 Underbara, underbara havet. Vackra, vilda, viskande vrålande havet. Jag älskar havet. En tidig löparrunda nere på stranden fick minnen att vakna. Det kändes nästan som om jag var tillbaka i Kalifornien. Där sprang jag nästan varje morgon på stranden i soluppgången. Härligt!

Jag åkte in till Riga för att handla lite, strosa och bara vara. Senare på kvällen var jag inbjuden på en fest här på vandrarhemmet. Det var en vän till värdparet som fyllde år och det var kanske 30 gäster. Temat för festen var att komma utklädd till det yrke man ville bli när man var liten. Tror att jag ska importera det till Sverige om jag nu kommer på att jag ska anordna en framtida maskerad. Alla fick ställa sig upp och berätta om sina drömmar som barn. Där fanns austronauter, forskare, konduktörer, busschaufför, sångare, polis etc. Det var tydligen väldigt vanligt under sovjettiden att barnen ville bli konduktör, busschaufför eller austronaut. Själv var jag inte informerad om temat så jag hade inte klätt ut mig (annars har jag förstås hela resväskan full med olika utstyrslar om tillfälle skulle bjudas), men jag berättade om min dröm att tillsammans med min syster öppna en blomsteraffär för det luktade så ljuvligt.

Det bjöds på traditionell lettisk mat (lite som smörgåsbord), med olika sallader som alla innehöll majonnäs (lite som legymsallad), grönsaker, fisk (gravad lax, panerad strömming och någon typ av fiskbiff) och kött (skinka, köttbullar, nötkött). Det fanns små köttbullar skurna i två bitar som alla innehöll ett litet vaktel (tror jag det heter) ägg. Världens sötaste små ägg. Till middagen serverades sprit rakt upp och ner, gärna i två glas. Det blev dans till live musik och lekar. Med tanke på festens stämning när jag drog mig tillbaka kan jag tänka mig att det finns en och annan som vaknar med huvudvärk idag.

En storm ska tydligen dra in över Lettland imorgon. Nina sa att de håller tummarna för att strömmen inte ska försvinna… det gör jag med, hårt, hur mörkt skulle det inte bli då!? Ha en riktigt mysig första advent.

//J 

Fredagsmys

 En ny dag i verkstan; Ingrida berättade om hur det var att vara keramiker under sovjettiden. Man behövde exempelvis inte oroa sig för marknadsföring, hon producerade och staten köpte. Hon sålde även privat, det var förstås inte tillåtet, men hon gjorde det ändå. Lera gick inte att köpa någonstans… förutom på natten! Det är svårt att föreställa sig, men väldigt, väldigt intressant. Under sovjettiden fanns det i Lettland (och Litauen) hantverksstugor öppna för allmänheten. Hit gick man för att träffas och arbeta med sitt hantverk. Dessa stugor var väldigt populära och har bidragit till att man även idag har en stark och levande lettisk hantverkstradition. Både unga och gamla håller ofta själva på med någon typ av hantverk och intresset för hantverk och konsthantverk är stort.

På hemvägen kom jag ihåg att det var fredag och blev plötsligt sugen på något gott. Gick in på bensinmacken bredvid min stuga (vill man ha en snabb blodsocker fix kan man alltid lita på bensinmackar, oavsett var i världen man befinner sig) och handlade ingredienser till lite fredagsmys. Jag vet egentligen inte vad som kom över mig när jag köpte chips, jag tycker nämligen inte att det är så gott. Det var väl det välkända märket som lurade mig. Chokladen däremot var det inget fel på J.

//J

0:ans sandpapper

 Idag jobbade jag ganska koncentrerat med mina människor. Ingrida arbetar mycket med struktur på sina ytor, något som jag gillar, så jag försökte mig på att kombinera dessa idéer med mina egna. Hon berättade att hon brukar putsa den lädertorra leran med först en svamp och sedan en mjuk trasa. Det ville jag förstås också göra då hennes färdiga yta är alldeles svart och sammetslen. Jag putsade och putsade, först hände inte mycket, men ytan blev ganska snart väldigt vacker. Sedan förstärkte jag också glansen genom att glätta med en sked eftersom jag inte tänker glasera dessa.

De tre (eller kanske fem) katterna försökte med jämna mellanrum få mig att sluta arbeta och istället kela med dem, men som sagt så var jag rätt koncentrerad i mitt putsande. Det verkar som om katterna fritt får spatsera omkring i verkstan och, av vad jag hittills sett, kunna göra så utan att välta saker. Men jag måste erkänna att jag ännu inte är helt avslappnad när de svansar runt mina nyskapade alster.

Här i Lettland firar man också advent med ljusstakar och glitter. Själv gick jag hem genom skogen i skymningen och sjöng adventssånger för att riktigt komma i stämning. Jag vet inte om det berodde på sångerna, men mörkret kändes faktiskt inte riktigt lika kompakt denna kväll.

//J

PS Kom igen nu Skellefte’ DS

Människor

 Jag har alltid trott att jag nog skulle gilla att bo i ett litet hus på landet, den tanken måste jag nog ompröva. Idag kände jag hur underbart det var att ha en massa människor runt omkring sig. 
Marta skulle ha en liten utställning/workshop inne i Riga och jag var inbjuden att följa med. Det kändes underbart redan när vi stannade vid ett stort köpcenter i utkanten av Riga. Jag som vanligtvis inte är särskilt förtjust i konceptet köpcenter, men idag var det som att äntligen få in ny luft i lungorna. Mitt boende är egentligen bara bra och värdfolket väldigt fina människor, men eftersom att det kompakta November-mörkret lägger sig redan vid 17 blir kvällarna (utan internet) ganska långa. Jag har förstås en hel del att göra med projektet och ett halvt bibliotek med mig, men jag känner mig ändå lite instängd i min stuga. Det skulle förstås inte vara samma sak om våren vore här. Då kunde jag gå ner till havet och äta min medhavda middag eller bara strosa omkring i skogen.

Hur som helst var vi alltså i Riga och Marta visade sig vara en fantastisk guide i allt från vilket bröd man ska köpa till vilka stadsdelar i Riga som är mysigast. Vi anlände till den lokal som skulle inhysa kvällens event, en svart liten byggnad bredvid det stora operahuset. Det lilla svarta huset är ett arkitektprojekt för mobila hus och var i sitt ursprungliga skick tänkt som ett mobilt sommarhus. Nu ingick huset i ett projekt för att presentera och marknadsföra, olika inhemska konstnärer och konsthantverkare för Rigas turister. Lokalen var inte särskilt stor, men hade en sådan takrymd att känslan ändå var luftig. Grundarna av projektet ville gärna behålla den nuvarande platsen, men det var alltså möjligt att flytta runt huset i Riga.

Workshopen var lyckad och många tog sig tid att stanna upp och sätta händerna i lera. Tänk ändå vilket fantastiskt material lera är. Alla människor kan göra något med lera utan någon som helst tidigare erfarenhet av materialet. Samtidigt kan man jobba intensivt med lera hela livet utan att bemästra den helt. Det finns alltid oändligt med möjligheter!

Jag tog bussen hem till min stuga (ungefär 1,5 timmar) och hjälp så mörkt det var att gå de kanske 300 metrarna från busshållplatsen till stugan. Jag håller på och tjatar om mörkret, men jag tror aldrig jag varit med om att det varit så mörkt någonstans förut. Kanske känns också mörkret mer kompakt när det är ett okänt mörker.

//J

I tid

Denna morgon hade jag planerat att ta mig en promenad ner till havet innan verkstan. Jag blev lite sen i starten då jag hade problem att slita mig från min frukost-läsning. Trots detta trodde jag nog att jag skulle hinna ner till havet och njuta en stund då jag vanligtvis tar i liten när jag räknar på tid, allt för att inte bli sen.

Det var en ganska varm grå-dassig Novembermorgon som kändes mycket trevligare än den såg ut. Jag gick och gick och kom helt enkelt aldrig fram till havet. Jag tittade ofta på klockan och tänkte, äsch, jag går lite till, det gör inget om jag blir några minuter sen. Till slut blev jag dock tvungen att vända för att inte bli tok-sen. Med raska steg styrde jag kosan mot verkstan och trots att jag dessutom stannade för att ta ett ”pussel-foto” så lyckades jag ändå komma precis i tid. Tänk att vissa människor har så svårt för att komma i tid och jag så oerhört svårt att komma för sent.

Väl på verkstan satte jag igång och prövade den lettiska lergodsleran som Ingrida mest använder sig av. Svårigheten, skulle det visa sig, satt inte i den okända leran, utan i styrningen till drejskivan. Jag är van vid en pedal, väldigt lik en gaspedal, mer tryck ger mer fart, mindre tryck ger mindre fart. Mycket enkelt. Här var det nu två pedaler, en för fart och en för broms. Vari ligger svårigheten kan man undra. Tja, problemet var att höll jag kvar foten på fart så ökade drejskivan hela tiden i hastighet, men om jag släppte så fick trycket jag utövade på drejskivan farten att stanna. Detta, för en oerfaren användare, resulterade i en något ojämn fart under en drej-runda. Jag lyckades trots detta, kanske för att leran var len och fin och stod sig väldigt bra, eller, vilket jag föredrar, för att jag lär mig så snabbt, dreja ganska höga fina ”människor”. Det blir till att dekorera senare i veckan, men de kommer nog inte att brännas förrän jag åkt. Vi har dock redan planer på att jag kan komma tillbaka i sommar med bil när de ska bränna en ugn så att jag får vara med. Ingrida svart-bränner nämligen mycket av sin keramik i en stor egenhändigt byggd vedeldad ugn ute på gården. Det vore väldigt spännande att få vara med under en sådan bränning. Jag får höra med familjen om de är sugna på att åka hit i sommar. Få se, hav, vit sand, lite folk, bör inte bli alltför svårt.

Hemmavid fick jag smaka något väldigt gott. Nina tipsade mig om en traditionell lettländsk youghurt som jag köpte, den är mycket syrligare än den vi är vana vid och har en fetthalt på 20 % (jag som älskar fet youghurt). Jag blandade i en matsked hemmagjord plommonsylt (som jag förstås fått av Nina), rörde om och mumma så gott! Det enda som saknades var valnötterna.

//J

Cepli Keramik

 Så var det då dags att gå till verkstan. Lite nervös var jag allt imorse. Kände mig mer sugen på att bara stanna i min lilla stuga och läsa böcker i 3 veckor, strosa ner till havet och plocka stenar emellanåt.

Men som Ingrida sa idag ”det man inte vill ska man göra” . Så något motvilligt packade jag min väska och begav mig mot verkstan. Promenaden gick på lite under 20 minuter. Från början gick det en liten skogsväg parallellt med den stora vägen (ungefär som E4:an mellan Skellefteå och Umeå), den tog emellertid slut helt sonika och jag fick söka mig ut till stor-vägen. Bilar och tung trafik susar på rätt bra där så jag såg till att hålla mig nära skogskanten. Väl framme vid verkstan kom Ingrida ut och hälsade mig välkommen. Hon är en söt liten person med kloka men lite trötta ögon. Hon berättade att just idag skulle hon vara tvungen att åka iväg för att undervisa några barn-klasser i keramik. Först blev jag lite besviken över detta besked, men hennes son och sonhustru (Tennis och Marta), som också jobbar i verkstan, tog väl hand om mig. Marta visade mig bilder i en massa böcker om Lettisk keramik och var väldigt öppen i sina åsikter om vad som var bra och vad som var mindre bra. Jag fick också se flera intressanta sajter på nätet med lettisk keramik och design. Som vanligt möttes jag alltså av väldigt öppna och omtänksamma människor. Jag hoppas att de känner att de får ut något av min vistelse -Marta vill bli bättre på engelska så där är det ingen tvivel om vinsten. Det börjar vara ganska kallt här nu. Värmen i verkstan kommer från vedeldning i öppna spisar. Det är som om tiden stannat på ett annat årtal här än hemma.

Väl ”hemma” i min stuga kokade jag mig en tidsenlig soppa på buljong, morötter, potatis, lite pasta (kanske lite scifi…) och några matskedar av en tomatröra jag fått av Nina, hennes egen hemgjorda från sommarens tomater. Jag vet inte om det var kylan, min skrikande hunger eller Ninas underbara tomatpaste, men soppan var super god.

Det är skönt att var hemma i min stuga igen. Mitt rum är min tillflyktsort i detta okända land, min lilla ö av säkerhet. Man behöver en sådan känner jag. Nya möten och nya intryck är både spännande och roligt, men också lite tröttsamt. Jag behöver min tid då jag bara får vara för mig själv i mina egna tankar.

//J

PS Titta vilken rolig film!  Pingu drejar DS

Framme i Skulte

19:e November
Efter en lång bussfärd var jag då äntligen framme i lilla Skulte. Vi åkte alla i samma buss från Valmiera. Först åkte vi till flygplatsen i Riga och släppte av gänget som skulle fortsätta till Sverige. Då var jag allt lite sugen på att följa med. Sedan gick alla utom jag av i centrala Riga. Jag måste erkänna att jag i det ögonblicket kände mig ganska ensam.

Vi fortsatte längs motorvägen mot Tallin i kanske drygt en timme innan busschauffören svängde av på en liten liten grusväg. Han stannade efter kanske 100 meter, jag tittade ut och såg ett hus där det lyste i ett fönster och en lång, alldeles svart, huslänga. Är det där jag ska bo tänkte jag utan att känna mig alltför positiv. Men chauffören började ringa, och trots att min Lettländska är i det närmaste noll och intet förstod jag att han undrade hur han skulle köra. Han uttryckte "aha" ett flertal gånger med ett tonfall som jag tolkade som att han hade förstått. Helt sonika vända han bussen på den lilla grusvägen och körde tillbaka en liten bit innan han svängde igen. Lite längre fram stod 2 personer med ficklampor och väntade på mig, det var Nina och Olaug. Bättre mottagande kan man nog inte få som främling i ett okänt land mitt ute på landet i mörkaste November… eller så är det kanske just därför. Jag är nämligen den enda gästen här för tillfället. Det är ju inte direkt turistsäsong. Boendet är ganska likt en liten fjällstuga där det mesta är byggt i trä. Det är både rent och trevligt. Nina och Olaug hade gjort i ordning mitt rum, tänt lampor, satt på musik på radion och lagt in böcker på engelska. Omtanken värmde i mörkret. De passade också på att bjuda in mig på en fest för ett stort gäng vänner någon helg framöver med levande Lettisk musik. Det blir spännande. Nu ska jag läsa, njuta av lite ensamhet och sova riktigt gott.

//J

20:e November

Jag sov som en stock min allra första natt i Skulte. När jag vaknade på morgonen var det redan ljust ute och jag såg äntligen hur det såg ut. Från mitt lilla fönster har jag vacker utsikt över lite äng och skog. Jag tog en liten promenad i solen och såg att omgivningen var väldigt lik den norrländska naturen med tallar och granar :-) . Mitt värdpar tog mig med i deras bil på en liten sight seeing (kom ihåg att Skulte är väldigt litet) till havet. Det är promenadavstånd från min lilla stuga, och vilken sandstrand!! Alldeles fantastisk vit vacker sand. Jag kan bara tänka mig vilket paradis det måste var på sommaren. Tyvärr var jag så fascinerad att jag glömde fota, men med all säkerhet kommer jag att gå dit fler gånger. De visade mig den lilla lanthandeln, där man fortfarande beställer sina varor över disk. (Varför har jag inte med mig en lettisk/svensk ordlista kan man undra, oerhört märkligt.) Det blir minst sagt lite spännande första gången jag går dit själv, men för tillfället har jag bunkrat upp med hjälp av Nina. Nu ska jag fira min födelsedag i all min ensamhet med en god bok, en kopp varmt te och lite lettisk radio i bakgrunden.

//J

PS Man inser snabbt hur svårt livet har varit här, hur fantastiskt bra vi har det i Sverige, men också vilket inre driv dessa människor har som faktiskt överlevt med livsgnistan i behåll. DS

Vänner

Tänk man hittar vänner överallt, är det inte fantastiskt!? Kan det vara så att man känner sig närmare varandra för att man inte kommer lika nära alla? Är det också med vänskap så som med lycka att det faktiskt är relativt? Idag, fredgen den 18:e november, Lettlands day of independence, började vi med individuella sessioner med våra respektive coacher. Mycket värdefullt och utvecklande.
Under lunchen sa någon "Josefin, min nya vän" och frågade om det var ok att säga så. Klart att det är ok, vänner är värdefulla människor vi tycker om. Att vara en vän i någon annans ögon är, för mig, något väldigt positivt.
Under eftermiddagen talade vi om cultural intelligence och vår föreläsare förespråkade att ta kontroll över små små delar på okända platser, exempelvis bestämma att jag ska gå från A till B på en karta och sedan tillbaka för att hitta vår island of security och jag insåg att du Marléne var min säkerhetsö under vår tid i Santa Barbara. Tänk att jag hittade dig där, vad är sannolikheten för det?
Det finns potentiella vänner runt om oss hela tiden, men är vi mottagliga? Ibland mer och ibland mindre, men de finns där, oavsett land, och det känns bra.

//J

Likheter

Vilken dag! Jag är nästan hänförd av dagens föreläsare Vitalis. På schemat för dagen stod "cross border entrepreneurship" och han fick oss att tänka tills det knakade, aktivt delta och verkligen gå framåt med avseende på våra individuella projekt. Fantastiskt!
Efter en sådan intensiv aktivitet mellan 9 och 17.30 kände jag mig ganska mör. Sitter trots det uppe i sena timmen för att försöka klämma ur mig en bra presentation inför mötet med mina program coacher imorgon. Hjärnan känns mer och mer som ett tugummi och allt som tidigare idag kändes tydligt och klart går inte riktigt att fokusera på. Jag får nog ta och säga god natt och fortsätta imorgon bitti.

Tidigt på morgonen tog jag min en löprunda i det för årstiden varma vädret. Jag snubblade över en hel del likheter med Sverige. Månen är till exempel densamma, löparrundorna illustreras på liknande sätt, Jehovas vittnen är aldrig långt borta... men garagedörrar är helt enkelt något annorlunda.
//J

Inte bara i USA som saker är stora

Idag har vi mest suttit i skolbänken och fått i oss en stor dos projektplanering. Under eftermiddgens pass fick vi framför allt veta vad som kan gå fel under ett projekt. Slutsatsen var nog att i princip allt brukar gå fel, och har det inte gjort det så kommer det att göra det. Ingen direkt inspirationshöjande tanke, men turligt nog i detta fall så glömmer man ju ganska snabbt innehållet i en föreläsning :-). Efter maten tog vi svenskar och estländare (vi verkar ha lätt att förstå varandra -sampel size 1) en kort promenad till en liten affär i närheten. Deras konditori var imponerande... och enligt personalen var det bara en bråkdel av de sorter som finns på morgonen! Själv drog jag mig mot fruktavdelningen och hittade en fantastiskt stor sharon. Den var inte alls dyr, ungefär 7 skr, och för dem som undrar, jo, den var riktigt god. Nu ska jag avsluta kvällen med lite hockey. Det känns härligt att nätradion går ända från Skellefte fram till mig i Lettland.

//J

Sight seeing

Tiden går fort varje dag, ändå känns det som om jag varit borta väldigt länge. På dagens schema stod historia på förmiddagen, "för att förstå oss själva och varandra", och sight seeing efter lunch. Vi åkte buss till Cesis. Där finns den kanske mest välbehållna byggnaden från medeltiden i de Baltiska staterna, ett slott som en gång stod som hem för riddarna av "the Livonian order" http://en.wikipedia.org/wiki/C%C4%93sis_Castle . Våra guider var helt fantastiska och vår vandring i, och runt, slottsruinen var väldigt spännande. När solen gick ner och mörkret lade sig fick vi varsin lanterna att lysa upp vår väg. Ett av de fyra tornen var mycket välbehållet och vi kunde gå i vindlande stentrappor upp till den 4:e och översta våningen. Där berättade våra inlevelsefulla guider om legender och spökhistorier som omger slottsruinen. Vår upptäcksfärd avslutades i fängelset. Nu hade en ståltrappa byggts dit men på medeltiden slängdes helt sonika fångarna ner... det var ett fall på 4 meter. Jag kan tänka mig att livstidsfängelse kanske inte var så långt och hemskt som det låter. Våra lettiska vänner hade väldigt roligt nere i fängelset och skrek och hoade allt vad de kunde. Senare på kvällen, uppvärmda av bastu och öl berättade Estländarna, med glimten i ögat, att Lettländarna var kända för sitt skojfriska humör medan Estländarna inte gjorde stor sak av något. Det visade sig också att Letterna tyckte om att bli höga på klorångor från jacuzzin medan vi andra enbart blev hostiga. Jag kan också tillägga att björkris var förbjudet i bastun... En händelserik dag är till ända och jag kommer inte ifrån känslan av att vi svenskar har det bättre än vi själva tror.
Fick fina bilder på finisarna där hemma och började längta efter kramar .

God Natt //J

Historia

En dag helt fylld av historia om "the baltic sea area" är nu till ända. Intressant, men ack så tungt. Ni som känner mig väl vet att jag under mina doktorand studier vanligtvis somnade under de tisdagsseminareier som hölls vid 15-tiden.  Min smala lycka denna dag var förmodligen att stolarna i salen var så obekväma att man aldrig kunde sitta helt stilla. Jag lyckades hålla mig vaken ända till 20.00 (!) när den sista föreläsningen avslutades.

Under dagen diskuterade vi den svenska närvaron i bland annat bankväsendet i Lettland, en närvaro som under kvällspromenaden blev väldigt påtaglig:

Mina kursare kommer från Sverige, Lettland och Estland. Vi utgör en blandad skara både vad det gäller utbildning och ålder. Otroligt roligt och inspirerande med alla dessa kreativa människor! Man blir glad helt enkelt.
//Josefin

PS Tänk att man kan ha med sig spotify ända hit :-) DS